Jag ville, jag vore i Indialand
och India vore sig själv
med pärlor till grus och rubiner till sand
och slott, som på vinken av Akbars hand
drömts fram vid en helig älv.
I talen ordspråk, talen som från ovan,
och köksmoralens senapsdeg I bringen!
Jag hör det nog, I han predikogåvan
— en tröst för er, men tröst för annars ingen!
Klar låg himlen över viken,
solen stekte hett,
och vid Haga ringde Hagas
gälla vällingklocka ett.
Brunnskogs kyrka stod och lyste
som en bondbrud, grann och ny.
Över björkarne vid Berga
som ett hattflor på en herrgårdsfröken
svävade en sky
I talen ordspråk, talen som från ovan,
och köksmoralens senapsdeg I bringen!
Jag hör det nog, I han predikogåvan
— en tröst för er, men tröst för annars ingen!
